Att mötas

S:t Olof är en by som romerna gärna återvände till. Just på den här platsen, Palmlunden, stod deras läger. Här fick de bo, det var vackert, och allt vad de behövde fanns här. Många i S:t Olof gladdes över detta årliga besök och hjälpte romerna med det de kunde: nya täcken, kuddar, lite mat eller en höna.

 

Ibland försvann en och annan höna av sig själv. Men vad gjorde det… Mötena var många: med bönder som gav romerna arbete, bybor som hjälpte dem, barn och unga som kom till lägret för att titta. Med Järnvägshotellets gäster som fick dansa till temperamentfull zigenarmusik.

Det som alla pratade om - mötet mellan flickan från Tomelilla och drömprinsen, zigenaren, som hon gifte sig med och fick en stor familj med. Snickaren i byn byggde en vagn till dem.

På kvällarna, när den romska musiken ljöd genom byn, drog de nyfikna sig ner till lägret för att lyssna, titta och förundras.

Men alla tyckte inte om dem. Utan några rättigheter i samhället blev livet för romerna en evig balansgång. De var alltid hänvisade till andras välvilja. Många gånger blev de bortjagade och fick ge sig iväg under stort tumult.

Som väl var fanns det bybor som hade civilkurage och öppnade sina hem, lånade ut en tvättstuga eller en cykel. Det fanns godhjärtade och modiga personer som i kraft av sina yrkesroller stod upp för romerna, gav dem sjukvård och lät dem stanna längre än lagstadgat på en plats. Det fanns också präster, som döpte deras barn och begravde de avlidna, trots att statskyrkan utestängde romerna.

Det hände att romer gifte sig med icke-romer. Men kärlekshistorier och giftermål dem emellan accep­terades i allmänhet inte, varken i det romska sam­hället eller i det svenska. Men ibland när den romska gruppen var allt för liten och släktbanden för många, blev det nödvändigt att hitta en icke-romsk make eller maka. Blandäktenskapen kunde bli en nyckel in i det svenska samhället.

 

 

Läs gärna berättelser kring mötet
från både romer och lokalbefolkningen.