Romska minoriteten

 

Sveriges riksdag erkände år 2000 romer som en svensk minoritet. Det är en sammansatt grupp som består av svenska romer, resande romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer.

  • Svenska romer.  Flertalet kom till Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många har sitt ursprung i Östeuropa och i Frankrike.
  • Resande. Den äldsta gruppen i Norden som troligtvis kom hit på 1500-talet.
  • Finska romer. På 1500 och framåt flyttade Sverige romer till Karelen för att befolka ödetrakterna i öster. De levde där under svåra förhållande. Flera återvände till Sverige när inreseförbudet upphörde 1954.
  • Utomnordiska. På 1960-talet flyttade en stor grupp romer till Sverige från Polen. Tjeckoslovakien, Ungern och Spanien. Det uppstod många konflikter med samhället eftersom man från myndigheternas håll ville att de skulle lämna sin gamla traditionella livsstil.
  • Nyanlända romer. Flertalet kom från Balkan som flyktingar under Balkankrisen.

Romer och resande är folkgrupper som finns över hela världen. Det är svårt att uppskatta hur många de är, en av anledningarna är att många fortfarande lever ett kringresande liv utan att vara registrerade någonstans. Ett annat skäl till detta är att många inte vill berätta om sin härkomst av rädsla för vad som kan hända dem.

Romer kallades tidigare för zigenare, resande för tattare.

Romers och resandes liv i Sverige är ett mörkt kapitel i vår historia.

Kort historia

Romerna utvandrade från Indien för ungefär 1000 år sedan. Varför de lämnade Indien vet man inte. År 1322 dyker de upp på Kreta och går under benämningen atsinganos som ungefär betyder de som man inte tar i hand.

De flyttade vidare ut i Europa. Till en början var de välkomna, men anklagades så småningom för att vara turkiska spioner. Sedan började förföljelserna av dem detta pågick i nästan 500 år. I många länder förekom regelrätta klappjakter på dem. I Östeuropa togs de till fånga, förslavades och såldes som boskap. Ungefär samtidigt som slavhandeln upphör i USA släpps romska slavar fria i Rumänien, kring år 1864.

 Den 29 september 1512 anländer ett färgstarkt sällskap till Stockholm, förnämt klädda och talar ett språk man aldrig hört förut. Det var troligtvis då romerna för första gången kom till Sverige Deras ledare greve Antonius med sällskap mottogs först med välvilja. Det var en välvilja som ganska snart övergick i ovilja. Ända sedan dess fram till idag har de levt ett liv i utanförskap, fattigdom och utsatthet. Trots det bor de fortfarande kvar i landet.

 

Det är inte lätt att beskriva romers och resandes historia i Sverige. Eftersom de tidigare inte haft ett eget skriftspråk finns inga egna berättelser nertecknade, allt är muntligt traderat. Den kunskap vi har om deras historia är till stor del baserad och tolkad utifrån de lagar och riksdagsbeslut som funnits vid tiden och lämnar tolkningsföreträde.

Begreppen ”tattare och zigenare” har inte använts konsekvent. Detta gör det svårt för oss att veta vem man åsyftar. Dessutom har forskningen om romer och resande varit liten. Svenska romer har länge levt som statslösa, dem hittar vi sällan i våra arkiv.

Resande blev tidigare än andra romska grupper svenska medborgare. Troligtvis härstammar många resande från de första romerna som kom till Sverige. Många av dem anpassade sig tidigt till det svenska samhället, gifte sig med majoritetsbefolkningen och blev bofasta. Deras barn gick i skolan som alla andra svenska barn. Men på grund av den diskriminering många av dem utsatts för berättar man än idag ogärna om sitt ursprung.

 

Sverige har under långa tider varit mycket fattigt. Från 1500-talet och framåt ökade folkmängden. Detta tillsammans med återkommande svåra missväxtår, krig och sjukdomar förvärrade situationen i landet. Skaror av människor tvingades ut på vägarna i hopp om att hitta något att leva av. Bland dem fanns romer och resande. De livnärde sig som kringresande hantverkare, handelsmän, musiker, tivoliartister och mycket annat. Liksom andra som hade det svårt tvingades de ibland att stjäla och tigga för att överleva.

Redan på 1500-talet infördes av myndigheter och kyrkan lagar och förordningar för att få bukt med fattigdomen och rörligheten.  Det var under långa tider förbjudet att vara lösdrivare och utan arbete. Allra värst drabbades romer och resande som var kringresande och stod längst ner på samhällsstegen

Ärkebiskop Olaus Petri förbjöd präster att befatta sig med ”tattare och ziguener” och avrådde prästerna från att ha samröre med dem ”varken döpa deras barn eller jorda deras lik”.

1637 kom det så kallade ”tattarplakatet” där man uppmanade ”tattare och zigenare” att lämna landet. Alla romska män skulle lämna landet innan den 8 november påföljande år. Om inte, så hade man rätt att utan rättegång ta deras liv. Detta gällde romska män, kvinnor och barn skickades utomlands. Det finns inga belägg om lagen efterlevdes.

Romer och resande tog på 1700-talet värvning inom svenska armén för att undkomma de stränga lagarna som rådde.

Men det fanns några som talade för romerna. 1897 kom en riksdagsmotion som löd: ”Vi kan inte behandla dessa människor som besvärlig samhällsohyra utan behandla dem med barmhärtighet och människokärlek”. Troligtvis hade tyvärr motionen ingen effekt.

En ny lösdriverilag instiftades år 1885. Då blev det brottsligt att vara utan försörjning och att stryka runt i landet. Lagen infördes för att skapa ordning och kontroll. Brott mot lagen bestraffades med tvångsarbete eller fängelse. Eftersom fattigvård betalades av kommunerna rådde det en ovilja mot att ta emot fattiga som kom från andra socknar eller kommuner. Det kunde bli dyrt. För att få flytta till annan socken var man tvungen att få ett intyg av prästen. Prästen var inte bara själavårdare; han var även statens förlängda arm och satt i alla samhällets sociala nämnder, och hade därför en maktposition. Det var prästen som klassificerade folk och skrev ett T för tattare eller Z för zigenare i kyrkoböckerna. När resande skulle flytta stod det i prästens utfärdade intyg alltid ett T. Så fort folk i den nya hembyn fick veta vilka de var, ledde detta till särbehandling av dem. De kom inte undan. Lösdriverilagen från år 1885 kom att gälla fram till 1965.

Vi början av 1900-talet skiljde man från myndighetshåll för första gången på romer och resande. Resande sågs som svenskar medan romerna sågs som en grupp främlingar, onyttiga för svenska staten.

Båda blev utsatta för en medveten rasbiologisk politik. I nästan varje resandehem förekom tvångssteriliseringar. Inblandning av romer och resande i den svenska befolkningen såg man från statligt håll som en försämring av den svenska rasen. De behandlades som andra klassens medborgare.

Både romer och resande utsattes för övergrepp och diskriminering av kyrkan, staten och allmänheten. På många håll uppstod regelrätta kravaller när folk ur majoritetssamhället på egen hand och med våld försökte göra sig av med ”tattarplågan”.

”Tattar- och zigenarinventeringar” utfördes vid flertal tillfällen för att kartlägga hur många de var, var de bodde och för att kontrollera dem. Svenska kyrkans präster medverkade i inventeringarna.

Detta har lämnat oläkta sår, misstro och misstänksamhet mot myndigheter och mot andra.  När Polisen i Skånes upprättade register med över 4000 romer offentliggjordes, blommade åter rädsla och misstankar upp för vad myndigheterna kan göra.

Under andra delen av 1900-talet förändrades synen på romer. Man ville ”hjälpa dem” och anpassa dem till svenska samhället.

  • År 2000 erkändes romer, samer, judar, tornedalingar och sverigefinnar som nationella minoriteter i Sverige. Till den romska minoriteten hör svenska, finska, utomnordiska och nyinkomna romer och resande.
  • Samma år bad ärkebiskop K G Hammar romer och resande om ursäkt för hur svenska kyrkan behandlat dem.
  • År 2014 ger svenska staten ut en vitbok som berättar om övergrepp på Sveriges romer och resande under 1900-talet. Förhoppningsvis blir den en pusselbit för att stävja fördomar och diskriminering av romer och resande.

Resande i Sverige under 1900-talet

Det finns inte alltid samsyn bland resande kring deras tillhörighet. Vissa resande identifierar sig som romer och andra inte. Några menar att de härstammar från de första romerna, som kom till Sverige år 1512. Andra menar att de kommer från soldatsläkter i Tyskland och inte alls är romer. Många gifte tidigt in sig i majoritetsbefolkningen och sågs som svenskar

Benämningen ”tattare” användes av majoritetsbefolkningen som skällsord inte bara för resande utan också för grupper som stod utanför samhället som  framställdes som kriminella, våldsamma och ohederliga.

Under 1900-talet hårdnade klimatet för resande. Trots, eller kanske som resultat av samhällets nedvärderande syn på dem, försökte resande tidigt anpassa sig efter majoritetssamhället. Deras barn gick i skolan och de hade delvis samma rättigheter som andra svenskar. Däremot var de inte socialt accepterade.

Många levde i samhällets utkant, trakasserade och diskriminerade.

Fattigvården var dyrbar och socknarna och kommunerna gjorde allt för att bli av med de fattiga ”tattarna”.  Till exempel kunde de förbjudas att vistas i vissa kommuner. På vissa platser tilläts de inte ens att stanna för att äta och dricka. Det gick så långt att det ibland var straffbart att hjälpa resande. Det utfärdades en belöning till dem som kunde ange folk som hjälpt resande eller hyrt ut bostäder till dem. I vissa kommuner köpte man bostäder åt resande i en annan kommun och betalade resan dit.

Resande bodde gärna nära varandra, i ”tattarbosättningar”. Flera sådana bosättningar i Sverige utsattes för regelrätta etniska rensningar. Medierna spelade här en roll som uppviglare. Invånarna drevs med våld bort från sina bostäder.  Deras hus brändes ner Det var att likna vid etniska rensningar. Trots att många resande var fattiga och dessutom svenska medborgare hade de ofta ingen tillgång till svensk fattigvård. En anledning kan vara att resande själva, av rädsla, absolut inte ville ha med myndigheterna att göra och höll sig därför undan.

Det rasbiologiskt arbete som pågick i Sverige under första halvan av 1900-talet drabbade resande hårt.

Man ville skapa en ren svensk ras utan ovälkomna element som ”tattarna”. Vissa grupper i samhället skulle elimineras, genom förpassning ut ur landet eller genom minskad nativitet.

Många resande tvångssteriliserades och deras barn tvångsomhändertogs eller tvångsassimilerades. Vart fjärde resandehushåll har drabbats av sterilisering.

Idag lever resande som andra svenskar men berättar inte gärna om sitt ursprung av rädsla för vad som kan hända.

Samtidigt växer idag behovet av att berätta sin historia, vilka de är. Föreningar för resande har bildats för att lyfta fram resandekulturen, för att stötta varandra och tillsammans erövra sina rättigheter som resande och som svenskar.

Romer i Sverige under 1900-talet

När romska slavar släpptes fria i Östeuropa i slutet av 1800-talet, vandrade en del av dem via Ryssland till Sverige. De kom att gå under benämningen Svenska romerna och blev här den dominerande gruppen romer under första halvan av 1900-talet. Eftersom de inte sågs som svenska medborgare förrän på 1950-talet saknade de fram till dess rättigheter i samhället.  De levde ett kringresande liv, utan några rättigheter.

Först år 1952 slog Gunnar Sträng, dåvarande socialministern, fast att ”zigenarna skall ha samma rättigheter och skyldigheter som andra svenskar i samhället”. Men i praktiken kom det att dröja innan det blev verklighet. Först på 1960-talet skedde en förändring. Oftast fick de bara stanna en kort tid på en och samma plats. Ibland var de inte alls välkomna och jagades snabbt bort. De kunde därför inte folkbokföras, vilket innebar att de inte hade rätt till sjukvård, skola, bostad, tandvård eller rösträtt. De var inte heller välkomna i svenska kyrkan, och var fråntagna rätten till dop, vigsel och begravning. Eftersom präster var statligt anställda lydde de under de statliga regler som gällde. Det är svårt att veta hur prästerna förhöll sig till den kristna etiken. Vad vägde tyngst? Det kristna ”kärleksbudskapet” eller de statliga förordningarna? Men det fanns tjänstemän som gick emot regelverket och hjälpte romerna, präster som begravde deras döda och döpte deras barn. Visserligen skedde detta utanför kyrkorummet.

 ”Om prästen tyckte om oss kunde han komma till lägret och döpa våra barn”. Allt var lite godtyckligt. De var utlämnade till prästernas välvilja.

Bönderna som behövde romernas kunskap när mjölkkannorna skulle förtennas eller hästen skulle skos var mer välvilligt inställda till dem. ”Bönderna var snälla. Av dem fick vi mat och ved, vad vi behövde”.

Trots nazisternas förföljelser av både romer och resande i Europa under andra världskrigen så stängde Sverige, liksom många andra länder, sina gränser för romer mellan åren1914 – 1954.

Svenska staten antog på 1950-talet ett nytt förhållningssätt mot romerna. De skulle anpassas till det svenska samhället och bli goda svenska samhällsmedborgare. Samtidigt kämpade en aktivistgrupp med författare och konstnärer, bland dem systrarna Taikon, för romernas rätt i samhället. År 1959 kunde de första romska barnen gå i svensk skola och romska familjer fick rätt att flytta in i lägenheter.

Efter att Sverige öppnade sina gränser 1954 har nya romska grupper kommit till Sverige, bland annat finska romer, utomnordiska romer och nyinkomna romer. Under senare år grupper från, främst från Rumänien och Bulgarien. Många av dem lever idag under samma svåra situation som de svenska romerna gjorde under första halvan av 1900-talet.

Det finns idag många romska organisationer och föreningar som bland annat tar till vara, skyddar och sprider kunskap om den romska kulturen, historien och språket. Romska ungdomar går färdigt skolan, fler och fler fortbildar sig.

Idag bor Svenska romer i hus eller lägenheter. De är folkbokförda, de finns. Men är fortfarande diskriminerade.