Möten mellan romer och majoritetsbefolkningen har varit mycket skiftande.

Ibland illa sedda och ibland välkomna.

Svenska romer har levt som statslösa från slutet av artonhundratalet fram till slutet av nittonhundrafemtiotalet, utan rättigheter i samhället. Under denna tid var de trots detta helt beroende av majoritetsbefolkningen för sin överlevnad, alltid hänvisade till andras välvilja. Det var en ständig balansgång mellan det egna livet och krav från majoritetssamhället. Ett samhälle som de inte hade kunskap om och därför saknade nycklar till. Det skapade en osäkerhet om hur de skulle förhålla sig till majoritetssamhället, något som finns kvar än idag. Möten mellan den romska gruppen och svenska samhällets tjänstemän, mellan romer och kyrkan och, var ofta negativa och ligger till grund för en misstänksamhet gentemot myndigheter som romer fortfarande har.

Men det var inte alltid så. Många, både romer och bybor, minns med glädje möten med varandra. Stunder av gemenskap. Även statliga tjänstemän gick emot vedertagna normer och hjälpte romer på olika vis. Man gav dem bidrag, döpte deras barn och begravde deras döda i vigd jord.

Mötena mellan barn och unga var enklare.

Vi fick ibland en kamrat som kom ner och vi blev vänner. Ibland fick vi låna deras cyklar. Det var spännande att få låna en cykel. När jag var kanske sju år, så kom det ett par flickor med cykel i lägret och då fick vi låna den. Jag och min bror, vi cyklade och cyklade. Men jag var ju så glad att cykla, så jag svängde lite fel och fick styret rakt in i hakan. Det blev ett stort sår. Jag har fortfarande ett litet ärr kvar.

Romsk informant

Det exotiska var ett spännande inslag

Jag kommer från Arkelstorp och har minnen från romerna. När vi cyklade upp till Immeln och så passerade vi Värestorp. Där var tält och husvagnar uppsatta. Vi var ett gäng tjejer som cyklade. Då kom det ut unga killar i svarta slimmade byxor med breda livremmar och bar överkropp. Vi saktade ner farten och de skrek ju på oss att vi skulle komma. Det gjorde vi ju inte. Sen kom Sibyllorna ut med sina långa kjolar och ropade kom, kom. De hade stora örhängen. Det var spännande. Jag har inga dåliga erfarenheter.

Svensk informant

Även barn fascinerades över romerna

Jag var väldigt förtjust i zigenare. Det var jätteroligt när de kom. Det var ett gäng, en större familj. Mamman hade en del barn. Bland annat ett blöjbarn. Jag cyklade dit. Pappa hämtade mig. Jag cyklade dit igen. Jag tyckte det var så spännande. Så bjöd de på hönssoppa. Jag har alltid tyckt om zigenarna. Jag saknar dem väldigt på marknaderna. Jag fick komma in i husvagnen. Jag bytte på den här babyn som jag tyckte var så jättesöt.

Svensk informant

Nya lekkamrater

Ja, de var rätt blyga till en början med. Men de minsta töserna som var en fem - sex år. De skulle tvunget kolla oss och dansa och fixa. Sen rätt som det var höll vi igång hela bunken. Det var kanske en fem - sex pågar och töser från zigenargänget och så vi. Vi hade slängt cyklarna på marken.

Svensk informant

Det kom svenska flickor. De lekte med oss, mina syskon och mig. Vi gjorde  sådana här dockor med huvudena av garn. Så lärde flickorna oss att vi skulle göra ben på dockorna och klänningar av löv. Och det blev våra dockor. Vi var småflickor, vi var vilda, vilda!

Romsk informant

Med Taikons hade min granne mycket kontakt med när hon var ung. Där fanns ungdomar i hennes ålder, bland annat Rosa Taikon som hon kände mycket bra.

Ungdomarna i byn blev väldigt glada när romerna kom. Då blev det ju fest och dans på kvällarna. Vad jag förstår så var de här uppe (i Folkets hus) och spelade. Sen cyklade de iväg. Om jag inte missminner mig så var det till Ekestad. Då fick Rosa åka på pakethållaren hos någon, så drog de iväg. De hade så roligt och trevligt.

Svensk informant

Vi, romer var så spännande?

Vi var ju musiker från det vi var elva år. Annars fick jag ju sköta om syskonen och jag minns en gång på ett ställe där vi bodde, så kom det en flicka. De tyckte alltid att det var spännande att komma ner till ”le Rom”, till zigenarlägret. De tyckte det var spännande men vi förstod inte vad det var som var så spännande med oss. Men de tyckte ju det. Vi lekte tillsammans.

Romsk informant

Vi var ju zigenare. Det kom en flicka, så sa hon kan inte du ta och komma upp till mig jag har så fina dockor. Då kanske jag var tio eller nio år eller någonting. Kan du inte komma upp till mig, så kan vi leka lite? Jag har ju så fina dockor. Hördu, det har jag inte tid med. Jag hade ju levande dockor som jag måste sköta om, mina systrar och min bror. Det var ju också sådana minnen som man kommer ihåg.

Romsk informant

Men det kanske bara varit någon enstaka gång att de var nere vid badplatsen, vid Sjövik. Det är en allmänning där. Jag var där varenda kväll. Det var väldigt intressant och så var där väl någon snygg tjej där.

Jag blev väldigt bekant med en man. Jag fick till och med följa med honom till Valje. Han hade en liten grön lastbil. Jag var en 13 – 14 år. Det var en upplevelse på den tiden. Jag vet om de spelade eller det var andra romska musiker där. Men han skulle dit i alla fall. Vi var på bio tillsammans också.

De var till och med hemma i mitt föräldrahem för att titta på fars fiol. Då tiggde hon höns. De lagade mycket höns. Pappan bara provspelade fars fiol. Han spelade själv fiol. De hade en baby, det var världens sötaste baby. Jag har för mig att han hette Torbjörn. Fyra månader var han då. Han var så söt!

Svensk informant

Tvingade till olika strategier för att överleva och bli accepterade

Farfar gick först till sådan här, jag glömmer det aldrig, det är löjligt att säga det, han gick till en pub med oss. Och han beställde någonting, vin eller vad det var. Och bara för att folk skulle se oss barn i samhället, att vi var rena och fina, att vi gick ordentligt efter honom. Vi var väl sju-åtta stycken, både flickor och pojkar. Samhället skulle se att vi inte kom från skogen. Då försökte han prata med dem på puben, eller vad det kallas, på krogen, och försökte prata med dem för att bevisa att han var vanlig människa. Och han klädde sig alltid fint, jag har kort på honom. Han var alltid så flott klädd. Han sa ”nu gör ni ingenting. Rör ingenting där vi går in. Bara sitt på era stolar.” så beställda han kakao och choklad och kanelbulle. Det fick vi för att sitta stilla så att folk skulle se. En del kanske tyckte att han utnyttjade oss barn för att visa att zigenare är bra. Jag kom ihåg det, han var… var väldig roligt farfar. Han var inte sådan som kunde höja ljudet, han pratade väldigt mjukt.

Romsk informant

Jag har sett dem plocka höns. All fjädern plockade de bort och stoppade i de stora dynerna de hade i tälten. De tog vara på allt.

Det samlades folk om kvällarna. De spelade lite, och tiggde om pengar. De tiggde inte, de skulle ha betalt för att de spelade. Då fick de in lite pengar. De rökte pipa, kvinnorna. Fick de tobak tog de lite och stoppade vid sidan om förklädet så här. (han visar) Så hade de tobak till nästa stopp.

Svensk informant

 

När det var kallt på vintern fick romska barn ibland bo på barnhem för att inte frysa ihjäl.

De fick flytta från stad till stad. De bodde mest i Skåne. Jag är född i Västervik, min syster är född i Oskarshamn. Min bror är född i Karlshamn. När vi föddes så fanns det barnhem. När det var kyla och kallt så fick vi barn bo på barnhem. Jag är född i april. Det var säkert kallt då. Min syster, som är äldre än jag, är född i november. Då tog de emot oss på barn. Jag fick vara där i tre månader.

Sen blev det ju vår. Men min syster som föddes i november, fick stanna en längre tid på barnhemmet. Systern som tog hand om min syster älskade henne som sin. Hon ville knappast släppa ifrån henne. Hon döptes efter hennes namn. Det har hon berättat så många gånger för mig. Sen när de flyttade så kom den här sköterskan efter för att träffa den här lilla. För hon blev ju så fäst vid henne. Hon blev som hennes fadder.

Romsk informant

Fördomar kommer på skam.

Romerna kom till Hanaskog. Då slog de läger vid södra infarten till byn. Detta var på 1950-talet. De första åren kom de med häst och vagn, det kan ha varit femtiotre – femtifyra. Hästen var mager.  De brukade handla hos hans mor och far. De hade inte mycket pengar och var ”fattiga stackare” och ibland betalade de med smycke som de gjort av pengar. Jag har några sådana smycken i min ägo.

En av romerna han hade en uschlig gammal cykel som han bundit ihop med balaband. En gång när han handlade hade han inte pengar tillräckligt utan blev skyldig en krona. Mor som var snäll tyckte att han kunde betala den nästa gång. Far skrattade lite när han hade gått och menade att den kronan ser du aldrig röken av. Men nästa år när romerna återvände betalade han tillbaka kronan.

Svensk informant

 

De var ju ett spännande och exotiskt inslag, Många i Hörby gick dit för att titta. Från början bodde de i tält och trävagnar. De lagade mat över eldar och man hörde ofta musik som spelades. Jag kan minnas att de spelade dragspel och fiol.

Det försvann en del i affärerna när det var marknad så i när marknaden var så stängdes alla affärerna i Hörby.

Sextiosex – sextiosju var jag ganska invalidiserad. Jag hade varit med om en trafikolycka.

Jag bodde nära vägen och kunde egentligen inte röra mig så mycket så jag brukade stå och titta på bilar. Romerna hade slagit läger i Karnas backe. Då kom en ung rom med en stor amerikanare. Han stannade och började prata med mig. Han tog med mig på en åktur runt Hörby. Han kom nästa dag också. Vi pratade. Men jag minns inte om vad. Tredje dagen kom han och sa adjö.

Jag har släktingar som hade tivoli som åkte runt på marknader. De blev goda vänner med romerna. Tyvärr finns ingen i livet idag som kan berätta.

Svensk informant

Negativa möten och minnen

Det starkaste barndomsminne jag har, nu när jag ändå pratar om det, det var nog när min syster dog. Det sörjde min mamma i många, många år. Hon fick ingen hjälp. Hon fick gå två och en halv mil, det pratade hon alltid om. Med den lilla flickan i famnen och ingen brydde sig om. Hon försökte få hjälp, knackade på dörrar, för att hon skulle få hjälp att komma till stan och begrava henne. Hon fick ingen hjälp. Ja, och det var otäckt. Och min mamma grät alltid över henne.

Romsk informant

Ja, jag kommer ihåg det. Jag tycker för min del, jag skulle inte vilja ge en hund det livet. Som människa tycker jag så synd om mina föräldrar och min farmor och de som hade det så. Vi förstod ju inte så mycket då. Det var inte lätt att ordna mat och pengar så att vi skulle klara oss. Det var förskräckligt!

Romsk informant

Lägenheter i stan - nya grannar. De och vi.

Och då när vi flyttade in i lägenheterna, det var också en historia. När grannarna öppnade dörrarna och inte pratade med oss. Det var en svår sak, att inte kunna kommunicera. För vi var ju vana vid att prata med varandra. Kom det någon till lägret så pratade vi med dem, men här var det ju raka motsatsen, de tittade snett och gick därifrån eller stängde dörren.

 Romsk informant

 När vi blev tonåring så blev det ju att vi åkte till stan. När vi bodde här i Skarpnäck, så åkte vi till stan så klart. Min kusin och jag var ju mycket tillsammans. Då kunde vi åka på bio och komma hem, tillbaka till vårt reservat. För det var ju de och vi. Där och här.

Romsk informant

 Positiva möten och goda minne

Jag gick i skolan över vintern där i Sundsvall. Sen när det blev vår och vi skulle ut och förtenna. Då tyckte rektorn att det är ju synd att jag skall avbryta skolan.

Ja, sa pappa. Jag måste ju försörja oss. Jag tycker det är synd sa rektorn. Jag skall försöka ordna det. Skall prata med Otvikens sulfitfabrik. Då fick han provjobba där. Det var ju många som jobbade. Det gick i treskift. Efter skolan började jag på kontor där. Då jobbade jag som alltiallo där. Jag var sexton år.

Pappa blev ju kvar där i tio-tolv år. Ibland när pappa var på väg hem så kom den där disponenten och la armen om pappa och frågade; Hur är det? Hoppas du trivs hos oss?

För pappa var det ju fantastiskt att ha fast lön. Det hade han aldrig haft. Tidigare visste han ju inte från ena veckan till den andra om han hade några pengar. Han arbetade för att jag skulle få den utbildning, något som han aldrig kunnat få. Det var ju fantastiskt att vara femtio år och vara lite fri på det sättet.

Romsk informant

 

Vi hade det bra

Min mamma berättat mycket om hur de levde. Hon har sagt att de mådde faktiskt ganska bra. För själva befolkningen, svenskarna, tyckte faktiskt om zigenarna. Att de inte var rasister. De kunde komma och ställa korgar med mat. Poliserna var också vänliga. Om de gick till en ladugård eller hus så tog de emot dem. Och gav dem mjölk, gav dem fläsk och tog in dem och lät dem värma sig. Om de hade stekt pannkakor så bjöd de på det. Det var ju småflickor. Min mamma och hennes kusiner var fjorton – femton år. När de knackade på var de vänliga och tog emot dem. Hon har aldrig berättat något hemskt. Kanske någon gång på nätterna kom någon och knackade på när de sov.

Romsk informant

När jag var en 11 – 12 år så kom jag cyklande från Ljungaskog till Örkelljunga. J Då stod det en liten flicka vid vägen i trasiga kläder och långt svart hår. Jag förstod inte varför hon stod där för det var ju skoldags. Sen när jag kom hem på dan så frågade jag mamma: Varför var inte hon i skolan? Då sa min mamma -hon får inte gå i skolan. Jag tyckte det var jättekonstigt och det tyckte min mamma också. Jag tänkte mycket på det för här hämtar de oss om vi inte går i skolan. Men den flickan får inte gå i skolan och lära sig någonting. Så förskräckligt! De här romerna som var i Örkelljunga de brukade ligga på Vången. De ligger vid nuvarande Kungsvägen. Jag kan inte beskriva det närmre. Min syster berättade att när de åkte från skolan så stannade de och tittade in på det här lägret. Några hade visst kontakt med de där romerna. Det var lite spännande. Min pappa var ordförande i socialnämnden i Örkeljunga. Han var väldigt intresserad av zigenarfrågan har jag förstått efteråt. Så händer det sig en gång att en familj som kom var sjuka och dåliga. Och pappa fick väl kontakt med dem för de behövde hjälp. Han var där och min syster hon var hemma och fick följa med. Min pappa var väldigt tagen av det för de var så dåliga allihop. Snuviga, hostiga och bodde eländigt i sin husvagn. Sen fanns det en liten 7-årig pojke som han fäste sig vid. Han var där nog ett par gånger. Han undrade om man inte kunde ordna så pojken skulle få gå i skolan. Det var pappan lite fundersam till. ”Skall ett zigenarbarn gå i skolan?”. Men pappa var en envis typ när han fick något i huvudet så han gick till rektorn för skolan. Och rektorn sa ”Nej, nej, nej, aldrig! Det går inte.” Men han gav sig inte. Vi kan väl försöka och se hur detta går? Till slut fick han både pappa och rektor med sig. Den där pojken gick väl i skolan i en till två månader.

Svensk informant

De kom varje år. En del av livet

Det var en upplevelse, det var det. Sen har jag inte mer att tillföra. Jag tyckte om när de kom. De var nästan i konkurrens med höstens tröskesällskap som kom på vägarna. När tröskan kom till byn. Här var det på vårkanten när zigenarna kom till byn. Det var ett grustag som låg vid gamla Kristianstadvägen. Den gick genom Hässleholm på den tiden. I riktning mot Vinslöv så låg lägret på höger sida om vägen.

Svensk informant

Jag hörde aldrig att man sa att de var farliga och att vi inte skulle gå dit. Jag kan inte minnas att det fanns någon i byn som inte ville att de skulle vara där. Utan man accepterade dem. Det kan ha varit samma som kom tillbaka regelbundet. Det var kanske samma klan som kom. De var kanske trevliga och betalade för sig och för sina potatisar som de köpte. Då fick folk en möjlighet att sälja något. Alla hus hade ju några höns. Då kunde man sälja några ägg och en höna och få betalt för det. Det var liksom ömsesidigt. Alla gjorde affärer med alla.

Svensk informant

 

Förbjuden kärlek mellan romer och icke-romer

De var fyra bröder och pappa som spelade på en badrestaurang. Det var rätt kul.

För några år sedan levde min mammas yngre syster som skulle fylla hundra år och vi var där. Vi var på Öland och hälsade på en av mammas döttrar sedan tidigare. Hon var jätteklar i skallen och berättade om de här bröderna. Hur tjusiga de var. Föräldrarna låste in sina flickor. De hoppade ut genom fönstren.

De var så tjusiga. De hade kritstrecksrandiga kostymer, skjorta och slips och så hade de lackskor. Pricken över i:et de hade pomada i håret.

Min mammas pappa var ju en postiljon, det var ju en höjdare i Borgen på den tiden.

Det skar ju sig. När vi kom hem för att hälsa på mormor då var han inte hemma, han kunde komma efter en vecka. Det lustiga var att på gamla dar då blev pappa favoritmågen. Pappa tog väl hand om mamma och även barnen hon hade sen innan.

När vi var kringresande och kom till Stockholm gick vi till posten 1 på Vasagatan för att kolla om vi fått någon post. Dit skickade romer brev och meddelande. Då bad vi den gamla tanten som arbetade där ”Snälla tanten kan du läsa vad det står”. Hon läste alla brev till oss romer.

Det fanns ett café i Kalmar som man kunde lämna meddelande. Det ägdes av en snäll bagarfamilj. Man kunde också ta meddelande med till andra man skulle träffa.

Romsk informant

Kulturkrock.

Eftersom jag varit lärare så har jag haft romska barn i skolan. Flickorna kunde jag aldrig lita på att de kom till skolan. Därför att de hade så stort ansvar. Jag kunde inte säga: Varför kommer du kl 9. Vi andra började för en timme sedan.

Flickorna skulle lämna småbarnen till dagis och handla till mamma. Med mitt feministiska hjärta tyckte jag synd om de här flickorna som kom lite grann i skuggan. De hade stort ansvar. Det är mina relationer till den romska minoriteten.

Svensk informant

Möte med myndigheter är ibland fortfarande desamma.

Fortfarande så kom länsman på ballongcykel och sa att nu får ni inte vara här längre. Vi såg, om det var förra vintern, där var några gamla husvagnar och några tält. Då kom det en traktor och krossade vagnen. Det var tom en tallrik på bordet. På parkeringsplatsen stod det 5 poliser och tittade på. De tordes ju inte göra något motstånd. Historien är ju samma som den var för 50 år sedan.

Romsk informant