Livet i lägret
Lägret var romernas hem. Platserna skiftade ständigt men detta var hemma. Här fanns föräldrar och syskon, ibland andra släktingar. Ju större grupp desto tryggare. Den lilla gruppen gjorde det lättare att bli accepterade av majoritetsbefolkningen. Därför reste många romer i små grupper oftast bara kärnfamiljer. Men ibland samlades alla släktingar. Då blev det fest.
Lägren såg olika ut, beroende på tillgångar . En del romer var fattigare, då var lägret lite enklare.
Lägren inreddes efter förmåga, ekonomisk status och fantasi. Vissa byggde sina boningar av masonitskivor. Dessa liknade enkla fyrkantiga hus. Några hade till och med mattor och möbler i sina tält.
Från första början bodde alla i tält. I tältets mitt stod kaminen, ofta gjord av en uttjänt oljetunna. För att hålla värme vintertid sov alla tillsammans under ett stort duntäcke. Med tiden blev vagnar vanligare. Det var ett himmelrike att komma upp från marken. Vagnarna var ofta fint möblerade och man lagade mat på en vedspis.
Vagnar eller tält, de ställdes i en ring som skydd mot omgivningen. Ibland med tältduk spänd mellan vagnarna som ett tak, så var man skyddad mot vädrets makter också. På marken lades ibland halm till barnen att tumla i.
Detta eviga flyttande
Jag har ju bott lite grann i tält också, sådana där masonitstugor. Vi var ju fem bröder, pappa och mamma. Sommaren gick det ju bra, men vintern var en fasa. Det var ju kallt! Så länge spisen brann, i den här lilla tunnan i mitten av tältet så gick det ju bra men när den slocknade, då blev det istappar. I skorna, i strumporna. Det kommer jag ihåg och när man skulle gå upp på morgonen och tvätta sig och pumpen hade frusit, då fick man ta lite frisk snö och lägga i ett handfat och vänta tills den smälte.
När jag var väldigt liten, då kom ju fjärdingsmannen, som han hette då på den tiden, på cykel och sa ”här får ni inte bo”. ”Ja, kanske några dagar men sedan får ni åka till nästa kommun.” Men vad kunde de göra, pappa och mamma? De hade ju inte några rättigheter.
Det fanns ju bara skyldigheter. Och då åkte vi till nästa by, en sju-åtta kilometer och började bygga upp. Och det blev ju samma visa där. Det blev ju en vana, det där att flytta från by till by.
Om fjärdingsmannen eller den som ägde tomten var gemytlig, då visste vi det och kom tillbaka till den platsen. Dit kan vi åka nästa år, för där kunde vi vara några dagar. Annars det var ju ett evigt flyttande.
Romsk informant
Barnen var viktigast
Som barn så förstod vi ju, trots att vi bara var sex – sju år, vad som gällde. Många gånger så kände vi ju att dit men inte längre fick vi gå. Vi höll ju oss tillsammans och det var en trygghet. Vi skötte oss, det gjorde vi. Det var inte många klagomål. Men klagomålen som byggdes upp från samhällets sida, att romer inte var rumsrena och de tog andras ägodelar, att vi kunde ta höns. Och sedan var det en ännu värre sak, att vi tog barn. Och det, det är ju absolut lögn! Vi har också känslor tycker att ett barn ska vara hos sina föräldrar. Och romerna är väldigt måna om sina familjer. Så det är lögn.
Romsk informant
Det hårda livet skördade sina offer.
Ja, mycket komplikationer uppstod och många gick ju bort speciellt bebisar. Det hände. Tänk om det är vinter och mycket snö, tjugo – tjugofem grader kallt, i ett tält. Spisen kanske har slocknat för fem timmar sedan. Då hände det att barn frös ihjäl.
Romsk informant
Lägerliv
Vi bodde mycket runt om i Skåne. Där fanns många bönder som behövde våra tjänster. I Bromölla bodde vi, där förtennade min pappa. Där fick vi bo länge, pappa hade mycket jobb. Vi pojkar fick hjälpa honom med att hämta vatten och sand, när han skulle förtenna. Han byggde ett sådant där masonithus. Jag kallade det för masonithus, för det var fyrkantigt och såg ut som ett hus.
Vi bodde ju där på sommaren, inte på vintern. Vi fick inte gå så långt bort för pappa och mamma. Vi var ju så många syskon att hålla reda på. Folk skulle kanske tycka illa om oss. Pappa var ensam men hans syskon kom ju och hälsade på ibland. Då blev det fest.
Romsk informant
Jag var mest fascinerad av hur de tillagade sina höns. De eldade i en grop. Sen tror jag de rullade in hönan med fjädrar och allt i blött tidningspapper. Sen la de ner hönan i gropen. Sen täckte de med jord. Sen drog de av tidningen, då rök fjädrar och allt. När de flyttade från S.t Olof då var de hos grannen och tog hönsen.
Svensk informant
Nyfikenheten hos bybarnen tog överhand
Detta var när jag var barn i slutet av femtio-talet. Jag är född femtio så det kan ha varit femtiofem - femtiosex. Min farfar dog femtiosju så det måste varit innan. Farfar sa alltid att nu kommer romerna så nu måste pumpen vara i ordning. De gick ju dit och tog vatten. Farfar var där och gjorde i ordning pumpen. Han hade alltid kontakt med dem. De var där många gånger om dan för att hämta vatten. Det var så naturligt för honom att nu kommer de. Det var inget konstigt. När man var hos farmor och farfar gick man och tittade. Man hade nog stora ögon. Det var en annan värld.
Svensk informant
Jag jobbade i affär i Rickarum, det var kanske femtiofem. Då kom det ett helt gäng zigenare och slog läger framför smedjan i byn. Det var en gammal man, som inte kunde gå. Honom satte de på en tvåhjulig kärra. Så kom de till affären allihopa. Så prutade de. Det var en kuf, som alltid köpte en lök. Den kostade kanske 5 öre. Vi vägde löken. Så betalade han och åt upp den som den var.
Nästa minne jag har var från Djurröd. De brukade komma och sätta upp ett tält vid brandstationen. Det var ett år när de kom och den gamle mannen som hade en sån förfärlig skrällhosta. Så folket i byn tyckte synd om honom och de fick bo inne på brandstationen. Det var han, hans fru och två barn. De var kanske i trettioårsåldern. Sen kom barnen ensamma. De slutade kanske komma på sextiotalet. Senare på sextiotalet var vi på Vannaröds slott och firade midsommarafton. Då satt sonen vid pianot och spelade. Då bodde han på brandstationen hela sommaren.
Jag kommer inte ihåg så mycket annars. Männen åkte runt och förtennade.
De köpte höns, så var det en som köpte rödbetsblast som de stuvade.
De arbetade nog inte hos bönderna. Kvinnorna var hemma och skötte barnen och lagade mat. Men jag kommer ihåg bröllopet. Vi stod uppe på vägen och de var nere i hålan.
Jag minns att jag tyckte det var konstigt. Men det var ett spel för gallerierna. De tog säkert betalt. Men vi var aldrig nere i lägret. Vi vågade inte. Våra föräldrar hade varnat oss för dem. De var där –fyrtioåtta när jag flyttade dit och kom varje år fram till sextiotalet.
Svensk informant
Alla ville inte ha romer i närheten
Nyfikenheten slutade för det mesta dåligt. För att när de kom till lägret på dagen så gick det bra att titta lite. När lördagen kom då satt de kanske hemma och tog sig någon snaps. Då kunde det urarta ”Ska vi gå ner till zigenarläget och ha lite roligt”. Det var inte roligt.
Romsk informant
Födgeni
Och då gjorde han en sådan där jättestor ring av vagnarna. Jag kommer ihåg att vi lekte där. Och så la farfar en presenning från vagn till vagn från alla hörn. Jag vet inte varifrån de hämtade den men vi tyckte att det var roligt när de byggde upp det. Det var tak överallt, så det inte regnade på oss. Där lekte vi barn. På sidorna var det öppet.
De hämtade halm med lastbil och la på marken. Ifall det skulle regna, så vi inte skulle bli sjuka. Han var jättesmart min farfar. Och sen hämtade de granris och la ovanpå.
Romsk informatör
Inga öppna dörrar
Det fanns ju inte några drömmar för oss! Jag tror inte att det fanns på kartan. För när vi bodde i lägret och sen kom vi till lägenheterna, då var det ett annat problem, att grannarna inte accepterade oss. Då fick vi anpassa oss på ett annat sätt till samhället. Det fanns portar hela vägen och det var svårt att kunna öppna dem. Ju äldre man blev, desto svårare blev det ju, så klart… för man förstod ju ännu mer då.
Romsk informatör
Hos några var boendet lite lyxigare med både golv, mattor och möbler
För var det fyrtio grader kallt ute, så var det fyrtio grader kallt i tältet också om inte pappa eller våra farbröder eldade på natten. Du vet tälten, i alla fall de tält som jag har bott i gjorda av papptak, väggar och takstolar. Vi hade en gammal Singer-symaskin, som man trampade. Jag sydde tältduken av sadelgjord. Man spikade fast tältduken. Då la man en kork emellan duken och spikhuvudet så inte duken skulle slitas itu. Tältet kunde vara åtta meter långt. I tältet hade vi en spis, en plåtkamin, och så hade vi ett skåp för mat och för porslin. Och bord och stolar.
Vi hade släpvagnar efter alla bilar, om vi inte hade husvagn. I så fall la man allting i husvagnen. Pappa hade gjort golvplankor som kunde vara två meter långa.
Romsk informant
I Malmö
Vi flyttade till Lomma vid folkparken. Där fick vi stanna mot att vi showade. Vi byggde upp ett fiktivt läger där vi sjöng och dansade på scenen.
1955 flyttade vi till Bulltofta gård, där bodde vi framför slottet. Det var fint. Vi hade tillgång till parken. Men det spökade i slottet. Vi barn tog oss in i det tillsammans med andra barn som bodde i omgivningarna och lekte, Robin Hood och sånt. Vi hade tillgång till vatten. Men det var torrdass som gällde. Dit gick man inte så gärna. Ibland gick vi till badhuset för att bada. Min bror och jag blev ofta hembjudna till andra barn. Vi fick till och med bada badkar. Vi gick i uteskola några veckor på sommaren. Det kom en lärare som hade ledigt på sommaren som våra föräldrar betalade för att han/hon skulle följa med oss så vi skulle lära oss läsa och skriva. Och lära oss svenska.
Romsk informant
Ingen fast boplats inget arbete - utan arbete inga rättigheter.
På vissa ställen som var privata fick vi bo så mycket vi ville. Det var bra. Men var det på allmän plats då kom polisen, landsfiskalen eller kommunen. Det vet vi ju idag att kommunen tog inte ansvar. De skickade bort oss så nästa kommun fick ta besväret, så nästa kommun.
Våran släkt var mycket i Skåne. Min morfar dog när han var 93. Han åkte varje sommar till Kristianstad. Först åkte han varje år till marknaderna. Sen blev han så gammal att han inte orkade åka på marknader. Så då åkte han varje sommar till Kristianstad och ställde sin vagn på campingplatsen.
Han hade sina bekanta där som han gjorde affärer med. Han sålde sina kopparbunkar där. Fast han var så gammal.
Romsk informant
Med intyg från arbetsgivare i fickan kunde de stanna lite längre.
När vi kom på plats så gick morfar till bönderna och frågade. Kan vi ställa upp våra tält här för vi väntar på släktingar. Ja, det går jättebra.
Vi hade tre tält, morfars och mina morbröders. De hade sina familjer med sig. Vi bodde kanske en månad på varje plats. Men vissa sa att vi inte skall bo så länge. Men då hittade de något som gjorde att de kunde bo längre. De gick till bondgården och hämtade mjölkkrukor och förtennade. Då kunde de inte säga att vi skulle åka. Deras mjölkkrukor var hos oss. Det tog tid att förtenna och innan dess kunde vi inte lämna tillbaka dem. Så gjorde vi på många ställen.
Romsk informant
Vi visste inte något annat.
Livet var bra. Idag har vi det bra. Men på den tiden hade vi också det bra. Det enda som var jobbigt var när raggarna kom. De ville förstöra, de ville kanske sätta eld på tälten. Eller prata med karlarna. Ut med flickorna sa de. Då var vi bara små. Annars var det inte så. Vi visste inte att vi kunde få det bättre. Annars hade vi det bra. Vi hade mat, vi hade kläder. Många gånger kom det folk med stora bärkassar med kläder till oss.
Vi barn lekte, ibland kom det småflickor och hade med dockor till oss. De kom och lekte med oss. Det var inget speciellt.
Jag vet när jag gick i skolan i Vinslöv. Då hade jag och min kusin en kompis. Då säger den här flickan ni får komma hem till mig och se mina leksaker. Då sa hennes mamma: ”Visst får ni komma in, ni är så fina så fint klädda”. Men min moster förbjöd oss att gå in.
Vi bodde ofta vid campingen i Kristianstad. Då när campingen inte var så stor. Där bodde vi ofta. Vintertid då tog morfar ut sin stora husvagn. Men vi hade inte en sån här centralvärme. Men vi hade en vedspis, sån som man hade förr i gamla hus. Morfar moderniserade vagnen. Vi hade en diskbänk, men det var inte vatten dragit som det finns idag i husvagnar. Det hämtade kommunen åt oss, i stora mjölkkannor. Vatten hade vi hela tiden.
Det var samma med ved. De kom med den finaste björkveden med lastbilar och hällde ut på marken. Så det var ingen nöd på det viset.
Sen var det olika på familjer hur de ville bli behandlade. De som inte stannade så länge fick inte samma service. När man stannade i tre fyra månader så fick vi bra service. Många gånger så fanns det inte toaletter. Då ljuger man om man säger det. Det var skogen som var toaletten.
Romsk informant
Man var mest rädd att det skulle hända något.
Vid skogen föddes en flicka. Hon är 71 år idag. De hade inga kläder att ha på henne när de hämtade henne från BB. De kunde inte köpa kläder till henne. Det var mycket fattigt. Min mamma fixade några kläder. Hon fick från BB. Det var kuponger på kläder också. Då kom bönderna för de hade hört att zigenskan hade fått barn. Det var på vintern. Det var kallt. Då kom de med kläder och mat. Många var snälla. Alla var inte stygga. Men det hände ibland att de satte eld på tälten. De kom och kastade stenar och slog på oss. Vi fick springa från tältet. Det var hemskt. Då kunde vi få bo på någon bondgård. Där korna bodde. Då fick vi bo där tills på morgonen.
Det var inte lätt. Det var svårt. Jag minns att vintertid hade jag mycket frost både på fötter och händer. Min mamma fick ta tyg från tältduken och vira runt dem. Det fanns inga kläder. Det var väldigt svårt.
Man var mest inne i tältet, vi eldade i en spis som var gjort av ett oljefat. Vi fick stå runt den och värma oss. Vi hade inga stolar så vi fick stå. Men på ryggen var det kallt. Man fick ofta vända sig. På nätterna också. Vi eldade på nätterna. Men vi hade stora sängkläder av dun som höll oss varma.
Vi var många barn som lekte tillsammans. Jag har inte så många minnen från det. Vi var mest rädda att det skulle hända något. För det mesta var det så.
Romsk informant